Vemodigt att lämna. Vemodigt att säga hejdå till människor man inte vet om man nånsin kommer att träffa på igen, men som man är övertygad om har spelat en stor roll i sitt liv, i sitt växande. Man vill säga lite mer än man gör och känner hur man vill sätta sig vid en oändlig strand och gråta en skvätt.
Jag springer. Jag har inte sprungit nåt här nästan, men idag sprang jag äntligen! Längs fästningen, längs klipporna, förbi kusthotellet, genom skogspartiet, förbi fyren, över stranden bort till udden och sen tillbaka... Fett värt.
Imorgon är min sista dag på praktiken, innan jag å Bastian tuffar hemåt igen. Eller norrut iallafall....
Känns bra jue.
Måste släppa gammalt för att ta in nytt, låt mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar