Tuffa backar minsann, fyra gånger upp och ner för HELA backen och en avslutande flack runda, en timme allt som allt typ.
När jag bestigit Hammarbybacken för fjärde gången och var på väg nerför igen blev jag ikappsprungen av två killar i bök (bar överkropp, tydligen ett begrepp i hantverkarkretsar:)), som tyckte jag såg grymt stark ut i uppförsbacken. Tack, sa ja och sken upp en smula. Varpå dom fortsätter med att säga att det är ett 10km-lopp som går av stapeln om fem minuter från toppen av kullen. Det är inga tjejer anmälda så om jag ställer upp och springer så vinner jag auotomatiskt en startplats i Sörmlands ULTRAlopp i augusti. Tjena.
Dom tyckte jag borde hänga på iallafall och jag blir grymt smickrad och sugen också för den delen. Spontanlopp jue! Men ja har ju redan bränt mitt krut känner jag, och e ju på väg hem för att göra annat, så artigt men tveksamt tackar jag nej, dock skulle det ju vara riktigt kul.
Dom tyckte det var synd också, å på väg därifrån var jag nära att vända och springa tillbaka.
Vadå, det handlar ju bara om att fokusera. Jag kan springa hur långt som helst. En mil klarar jag lätt fast jag är trött, bara jag tror på det jue. Idiot. Fan jag skulle satsat lite och utmanat mig själv. Vilken chans! Men jag joggade hemåt istället. Kände mig oförskämt pigg i benen också, var väl för att jag blev lite peppad av smickret också.
Nästa gång nåt sånt här oväntat, utmaningsliknande kommer upp på tapeten ska jag anta. Inte smita en gång till. Det lovar jag mig själv. Fast inte om det är ultra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar