Ska nog ta ett seriöst tag i det här med loppspringande...
Det är ju kul att testa gränser och pusha sig själv under loppet, när det gäller på riktigt liksom.
Jag brukar mest må lite dåligt inför lopp, prestationsångest och tänker att nä, ja tar det lite lugnt, testar formen lite bara. Jag vill gärna hitta nåt att skylla på om jag inte skulle göra bra ifrån mig, såsom en blå tå eller knäproblem eller dålig dagsform. Bullcrap. Det är lite för mycket pessovarning på det (alltså pessimistiskt tänkande) och det gör mig bara sämre.
Idag kände jag mig helt otaggad, fett mör i mina hamstrings och kände att jag inte skulle kunna kuta tillräckligt bra.
Men sen tänkte jag, fan, det är ju fem ynka kilometer jag ska springa, tänk på ett marathon, då är man nog lite mör de sista kilometrarna men det är då man ger det sista, gärnet liksom. Och man orkar.
Så jag joggade en sväng innan och startade sen i första fållan (bland de värsta hurtbullarna och tävlingsfreaken). Kändes bra hela loppet, sprang förbi många (hehe) och jag kände mig stark och pigg i benen och allt. Kunde lätt sprungit fem, tio till. Vilket får mig att känna mig ännu mer bitter att jag inte ställde upp i måndags... Jag kan ju om jag vill. Gick i alla fall i mål på 22 minuter nånting och kände att jag kunde gett mer på den sträckan. Det känns bra. Nu måste jag ta tag i min halvmara, vilken vilken??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar